Pokerface

Jag vill hitta på nått, göra något nytt. Men istället känns det som om jag står still. Jag trampar vatten och kommer ingenstans. Snart är jag less på att trampa vatten, och vad ska jag göra då? 

Imorse när jag vaknade fick jag det där suget efter att upptäcka nya saker. Jag saknar att vakna upp på morgonen och känna att jag inte har en aning om vad som kommer hända under dagen. Jag saknar att vakna upp och känna att allt är precis så bra som jag bara hade kunnat önskat.

Vad hände med den Emma som efter resan kom hem och tänkte att nu minsann, nu ska jag fortsätta med mitt backpackertänk även här hemma. Vad hände med det underbara sättat att leva? Vad hände med att träffa nya människor, upptäcka nya saker, göra sånt som ger mig ett litet pirr i magen? Vad hände? Jag antar att jag lät den gamla Emma komma tillbaka i allt för stor utsträckning. Och det är synd!  

Jag vill så mycket. Jag vill resa, se världen, dyka, åka skidor, hoppa bungyjump, flyga luftballong, plugga, jobba, träffa nån, fota, spela gitarr, sjunga, måla, åka på nån festival, stå längst upp på ett berg och få den där känslan av att allt är underbart. Varför ska det vara så svårt? Det känns som om jag är den som väntar på att en traffiksignal ska slå om till grönt så att jag kan köra. Trafiksignalen är ur funktion men ändå står jag snällt kvar och väntar. Precis som den gamla Emma skulle ha gjort.

Det är konstigt hur snabbt man faller i gamla hjulspår. Men vid nästa avfart ska jag banne mig se till att vika av. Upptäcka en annan väg och se var den leder. 

Nu väntar mammas pannkakor till lunch. Finns det nåt bättre?  

I huvudet på Emma:
Jag visste väl att min brutna fotled skulle leda till nåt bra, så inget ont som inte för nåt gott med sig.

Begravning. Ett tungt ord. Livets slut. Någonting hemskt, men på något sätt ändå... vackert. Människor samlas för att tillsammans dela sorg, tårar och minnen. Det tas ett tungt farväl. Ett liv har tagit slut. Kanske, mitt upp i all sorg börjar man minnas. Tider som varit, åren som gått och man bryter upp i ett leende. Sorg finns kvar men sakta börjar man hylla och minnas ett liv. Begravning. Ett hemskt ord med ändå någonting mycket speciellt och naturligt. Döden har alltid gett mig kalla kårar.  

Efter en tids sjukdom avled för två veckor sen en nära och god vän till familjen. Ett sånt besked är alltid tungt. Ett sånt besked kommer alltid som en chock, hur pass förberedd man än varit på det. Precis som ett hårt slag i magen. Luften går ur en. Det gör ont. Livets gång i all ära, men för en del är denna gång en orättvis och hård gång att gå. Det är vid sånna stunder som livet gör sig påminnt och jag kan inte låta bli att tänka att ibland är livet bra orättvist. Idag var det tid att ta farväl av en nära vän, och det gjorde ont. Men på nåt sätt klarar man det alltid.

Till er som behövt ta emot kanske det hårdaste slaget av alla. (Jag tror ni vet vilka ni är)  Ni är otroligt modiga. Ni är otroligt starka. Inte för att det var någon nyhet. Ni har alltid varit starka. Självklart låter det som en klyscha, men... det som inte bräcker en, gör en bara ännu starkare. Jag tänker på er och finns här, oavsett när.

I huvudet på Emma:
"Livet är inte de dagar som gått, utan de dagar man minns"

Det är så vackert ute med all snö. Jag skulle vilja gå ut, rulla lite snöbollar och njuta av att vintern fortfarande håller i sig. Iallafall om jag inte haft kryckor. Nu är jag bara lite fundersam hur jag ska lyckas gå ut utan att få massa snö på min gipsade fot. För som vanligt ligger drivor med snö utanför dörren. Och jag ska ut, för jag ska hem till Hässelby idag. Hem till mamma och syster, pappa är i utlandet och jobbar. Det ska bli skönt med lite miljöombyte, för hur fint och mysigt det än är här hemma blir det efter ett tag långsamt att räkna alla mina hål i väggen och klaga på att en av mina hyllor är på väg att rasa ner. Vart finns alla snickare när dom behövs?

Riktigt kul att ha Sofie, Mickis och Lollo på besök igår. Som vanligt blev det en hel del kackel och skratt. Jag tycker om er tjejer! Eric kom också över och självklart blev det en Mariokart-turnering och jag tror att han blev lite överraskad att jag hade blivit så grym på att spela.

Nu idag kommer Nellie och Linda och håller mig sällskap. Trevligt =)

Lägger upp lite bilder från ett vintrigt Orsa

I huvudet på Emma:
Tror jag på ödet? Eller är det bara en slump?

Det är ju nästan ett skämt! Jag, som verkligen fick kämpa med Matte B under gymnasiet, ska läsa Matte C nu. Derivata, algebra, x, y och hans moster. Förvirring på hög nivå kommer att uppstå och frågan är om jag verkligen kommer förstå mig på detta främmande språk. Men som sagt, jag har ju klagat på att jag haft för mycket dödtid på dagarna. Nu har jag verkligen skaffat mig nåt att göra. Back to school och jag ska inte ge upp! Även om jag säkert många gånger kommer sitta som ett frågetecken och inte förstå mig på vad jag gör är det här något jag verkligen ska klara av. Jag ska sträva mot ett MVG men helt ärligt, jag blir glad bara jag blir godkänd. Finns det nån som skulle kunna hjälpa mig med detta? Böckerna är beställda och det var ingen billig historia.

Jag sitter i soffan och tittar ut genom fönstret och just idag är det faktiskt riktigt skönt att jag inte kan gå ut. Vädret lockar mig inte för fem öre. Jag antar att vintern i Stockholm inte är över än på ett tag och risken att det finns nån som kommer göra samma tabbe som mig (halka och bryta nåt eller flera ben) är rätt stor. Grattis isåfall. Den personen har just kammat hem storvinsten. Så till alla jag känner och som fortfarande har alla kropssdelar på plats. Spring för guds skull inte till tunnelbanan eller spring inte alls skulle jag vilja säga.
Vidta största möjliga försiktighet!

Snart kommer Sofie, Mickis och Lollo förbi. Ikväll blir det tacos, målning på gips och en massa tjejsnack. Vem har nåt nytt skvaller att komma med nu? ;)

I huvudet på Emma:
Skärpning Emma Victoria Ryve. Känsloförvirring och tllfällig bekräftelse. Usch!

Nu är det äntligen över. I tio dagar i rad har jag varje kväll varit tvungen att ge mig själv en spruta i magen. Egentligen är sprutan inte alls stor, men storleken har ingen betydelse! Varje gång har det kännts lika obehagligt och konstigt. Att sticka sig själv är ju inget jag är van vid och hoppas att jag aldrig kommer behöva bli van vid. Jag säger bara det, vilken himla tur att jag lyckades bli av med min spruträdsla för nåt år sen, hur hade det här annars slutat? Bort med alla sprutor! Nu är jag sprutfri och det känns bra.

Snart kommer Jessica förbi och det har blivit en vana att vi ser på Paradise Hotel tillsammans. Igår hade jag visst missat jättemycket intriger och annat viktigt, så det återstår väl att vad jag kan ha gått miste om.

Pratade med min kära mamma och syster i telefonen tidigare. Dom två ska på spinning ikväll. Så himla kul! Jag å andra sidan ringde idag till SATS och frös mitt kort. Det känns inte lika kul. Ibland finns det inget bättre än att bli sådär jättesvettig, känna sig helt slut och ändå vara fylld av ett lyckorus. Men, jag får vänta ett tag till och tills dess får jag nöja mig med att förbättra mina grymma skills på kryckor. Det är mer anstängande än vad många kanske tror =)


Är inte detta den bästa träningslåten så säg:

För att inte ha fått så många timmars sömn vaknade jag imorse alldeles för tidigt. Gatan där jag bor är rätt traffikerad. Nån slags byggfirma ligger mitt emot, bilar och folk passerar varje dag så självklart hörs ljud hela tiden. Men imorse vakande jag av nått helt annat än det gamla vanliga. Jag tror att lägenhetshuset där jag bor äntligen ska börja renoveras, och det behövs! Huset är slitet, trappuppgången luktar unket och utanför entrén ser det inte välkommande ut. Kartonger, sopborstar och cigarettfimpar ligger slängda lite överallt. Men nu verkar det som sagt som att det ska bli ändring på det. Skönt!

För att återgå till i morse. Tänk dig att vakna av att det låter som om nån, från balkongen över, kastar ner tegelplattor rätt ner i asfalten. Det ljudet var vad jag vaknade av idag.
 
"Robban, Robban! tar du emot" var det nån glad, visslande, kotte som ropade.
Jag antar att Robban missade...

I huvudet på Emma:
Att vissa personer, som jag trodde jag kommit över, kan göra sig så påminda helt plötsligt.

Jag hade ju som sagt ett mål när jag startade den här bloggen. Och det var att bli större och få fler läsare än Kissie och Blondinbella.

Update, då jag som högst haft 17 läsare går det lite dåligt på den fronten. Men det är inte illa det heller, så inga tårar här inte.

Dessutom har jag kommit på en ny affärsidé som jag tror kan gå hem. Jag ska börja sticka sockor som passar en gipsad fot. Tänkte att jag kunde sticka sockor i alla möjliga olika färger och sen döpa varumärket till "Pokerface". Det gäller bara att sprida ryktet. Börja dela ut reklamblad på tunnelbanan, sätta upp planscher på stan och sen sälja mina sockor via min blogg. Jag tror att det kan gå hem. Vad tror ni?

Nej, snart börjar "I en annan del av Köping" och det kan jag inte missa. Senare ikväll blir det nog till att skissa över färg och design för mina sockor. Jag måste erkänna att jag blev lite inspirerad efter att ha sett "Project Runway"
 

Lite suddig bild, men är inte mitt gips ett konstverk?

Jessica som även hon satt sin stämpel nu




Är man invalid behöver man inte ens laga mat själv.
Ibland händer det att Eric gör det istället.
Middagen blev riktigt lyckad!

Nu har jag bestämt mig för att sluta tycka synd om mig själv och sluta klaga över att mitt gips och mina kryckor är i vägen. Istället ska jag försöka börja njuta av att jag faktiskt får vara hemma i fem veckor till. Göra absolut ingenting och dessutom få lite betalt för det. =)

Sen den dagen jag bröt fotleden har jag fått så mycket empati. Familj och vänner har hört av sig, undrat hur det är mig med. Mat har handlats och lagats, det har städats och det har fixats och donats. Allt för att jag ska få det så enkelt och smidigt som möjligt. Varför klaga? Det är ju rena lyxen. Vad behöver jag göra? Inte ett smack.

Tack alla som hjälpt mig, ni betyder så mycket

Ett litet problem återstår. Jag får inte på mig några andra byxor än mina svarta träningsbyxor. Gipset är för stort! Jag provade med ett par jeans och halvvägs upp över gipset gick det men sen tog det stopp. Att få av sig jeansen ska vi inte ens prata om. Men, om en vecka får jag ett mindre gips och tills dess får jag leva med mina svarta träningsbyxor helt enkelt. 

I huvudet på Emma
Jag har gått runt och nynnat på denna låt ett bra tag nu, varför vet jag inte. Gammal är den, men rätt bra.

Bloggen börjar äntligen få den design som jag önskat. Lite småsaker som ska fixas med, sen är biffen kirrad. Tack Jessica för all hjälp. Jag tror vi satt uppe till klockan 02.30 igår kväll bara för att försöka komma underfund med hur man skulle göra. Webbdesign och jag går verkligen inte hand i hand.

Allt för att lära känna mig lite bättre. Här kommer ett dumhets-test. Tyckte att det beskriver mig rätt bra.

(x) tuggummi har trillat ur munnen på dig när du har pratat
(x) tuggummi har trillat ur munnen på dig när du INTE har pratat
( ) du har gått in i en glasdörr
(x) du har hoppat ur ett fordon som rör sig
(x) du har tänkt på nåt roligt så du har börjat skratta, och därmed fått folk att titta konstigt på dig
( ) du har sprungit in i ett träd
( ) det är möjligt för dig att slicka dig på armbågen.
(x) du testade precis om du klarade det
(x) du har trampat på ditt skosnöre och snubblat/trillat
(x) ditt hår är/har varit blont
(x) folk har kallat dig långsam
( ) du har råkat tända eld på nån sak ett flertal gånger
( ) du har nån gång somnat på en lektion
(x) du kan ibland berätta om nånting och sen plötsligt glömma bort vad det var du pratade om.
(/) folk skakar ofta på huvudet och går iväg från dig
(x) du använder dina fingrar när du ska räkan enkla mattetal.
(x) du har ätit en insekt utan tvång när du var liten/mindre.
( ) du gör detta test när du borde göra nånting viktigt
( ) du har satt på dig dina kläder bakochfram eller utochin utan att ens märka
(x) du har letat överallt efter nåt som du hade i handen eller i fickan
( ) du råkar göra sönder väldigt många saker
( ) du har trillat av stolen då den stått helt still
(x) du använder ordet ”eh” väldigt många gånger om dagen

Summa: 13,5

18 eller mindre betyder att du inte är dum.
Min summa: 13, 5 Tjohoo, bara nästan dum med andra ord =)

Försök damdsuga med kryckor, det är inte enkelt, jag lovar. Jag har provat.  
Antingen trasslar sladden in sig i kryckorna, man tappar balansen och ramlar omkull eller så får man helt enkelt strunta i att ta ut dammsugaren ur städskåpet. Svårare än så är det ju faktiskt inte, lite skit i hörnen, vad gör det? Till saken hör att det är just det som jag tycker är så svårt. Det kan nog de flesta av mina vänner intyga.  Att strunta i att dammsuga, jag skulle inte tro det! Jag som alltid vill att det ska vara rent. Då är det inte kul när dammhögarna har vuxit sig större än min lurvtuss till hund. Usch och fy. Tur att jag har en sån snäll mamma som kommer hit efter jobbet och hjälper mig med dammsugningen. Hur skulle det annars gå?

Tidigare idag hoppade jag runt med min dammvippa. Ni vet en sån där lurvig sak i färgglada färger. Jag dammade lite här, dammade lite där. Tro det eller ej, tillsammans med lite musik kan man faktiskt göra det ganska kul. Men fy va svettigt det blev efter ett tag. Stå på ett ben och damma, nej det gör jag nog inte om igen. Undra om jag börjar bli gammal när städning får ett eget inlägg här på min blogg.

Det känns nästan så.  

Enligt Sofie gillar jag bönder nu också. =)

Over and out

Pokerface

Berättade för Lollo http://louisemases.blogg.se/ att jag nu börjat blogga och hon blev glad. Tillsammans ska vi bli större än störst. Gå emot vad Aftonbladet sagt om att bloggandet kommer dö ut under 2010. (Det var ju innan vi började blogga) Vi har ett mål. Vill ni veta vad?

Bli större än Kissie och Blondinbella =)

Något som inte ska vara så svårt. Vi behöver bara göra bort oss några gånger, och det är lugnt. Det gör vi för det mesta, utan att ens tänka på det och sen ska vi bara vara helt ärliga om det och skriva ner det. Inga hämningar här inte. Det kommer nog locka en del läsare.

Det här kommer bli kul =)

"I huvudet på Emma"

Organiserat kaos.

13 år. Gränsen mellan barn och ungdom. Inte mellan barn och vuxen. Kanske lättare sagt än gjort?

13. Början av en sex år lång period med upp och ner gångar. En period då man som det så fint heter "ska försöka hitta sig själv" Man ställer krav på sig själv och upplever att omvärlden gör det samma. Helst av allt vill man vara som alla andra, samtidigt som man så desperat vill hitta sin egen stil, helst utan att på nåt sätt sticka ut allt för mycket. Det är en tuff tid. Inte konstigt!. Det är så mycket som händer under dessa år. Från en tjejs perspektiv; kroppen utvecklas (inte alltid som man själv önskar), fokus läggs på skola, vänner, killar, kläder, smink, träning och resor. Helt plötsligt blir det sociala spelet viktigare än någonsin. Minnen för livet skapas samtidigt som man upplever så mycket som för tillfället gör en så förvirrad att man varken vet ut eller in. Gud nåde om man inte hinner med att göra som alla andra, är man annorlunda då?

Nu i år fyller jag 21 och jag är fortfarande lika förvirrad. Inte har jag hittat "vem jag är" trots att jag redan gått igenom min tonårsperiod. Kommer jag någonsin hitta mig själv? Men jag tackar gudarna för att jag inte behöver vara 13 år idag och ha alla dessa tankar och funderingar.  För en stund sen kom jag på mig själv att tänka på hur det var när jag var 13. Jag kan inte påstå att det var enkelt, men inte fanken var det så svårt som det är nu. Kanske var jag annorlunda (antagligen) men när jag var 13 har jag för mig att det var mer tillåtet att ha barnasinnet kvar. Fortfarande var det tillåtet, om än lite udda, att leka burken och faktiskt ha kul. Idag. Leker någon burken, finns ordet lek kvar i 13-åringars ordförråd?

Lek har bytts ut mot fb, msn, alkohol, sex och jaa...allt möjligt. Att helt plötsligt slängas in i en värld som många inte alls är mogna för och mötas av oss "vuxna" som inte riktigt vet hur man ska hantera allt. Inte konstigt att förvirring uppstår. Vad vill jag egentligen säga med det här? På nåt sätt tappade jag tråden för länge sen.  Jag tror att det var nåt i stil med:

Våga vara barn länge. Att behöva stiga in i "vuxenvärlden" redan vid 13 år är alldeles för tidigt. Att bekymra sig över "vuxenproblem" har man all tid i världen till. Eller åtminstone 50 år och jag är helt övertygad om att man kommer ha blivit så less på att grubbla och istället längta tillbaka till den tiden då man lekte med dockor och allt var så enkelt!

Pokerface

För en månad sen hade jag väl aldrig tänkt att jag skulle börja blogga. Men nu, när jag faktiskt inte har något bättre för mig på dagarna tänkte jag visst varför inte. Så nu har jag också börjat blogga. Ey kul!

Vad skriver man här då?
Är det mina tankar...saker som händer i mitt liv? Är inte sånt lite töntigt egentligen? Är det nån som verkligen skulle vilja ta del av det? Ja kanske, vem vet. Om inte annat har jag iallafall kommit på ett sätt att ta död på lite tid, och det är ju alltid nåt =)

Just nu är jag bara så förbannat trött på mitt gips och mina kryckor. Att en liten halkolycka skulle kunna leda till operation och totalt åtta veckor med gips. Tristressen har slagit läger här hemma hos mig, och jag försöker så gott det går roa mig med saker att göra under dagarna. Jag träffar i och för sig en hel del folk, och nu förstår jag verkligen hur många goda vänner jag har. Men jag kan inte alltid ha folk runt mig, det går inte. Och det är under de ensamma trista, mörka och kalla dagarna som tristressen gör sig påmind. Tålamodet tryter och helst av allt skulle jag bara vilja slänga iväg kryckorna genom fönstret.  Åhh, vad jag längtar till den dagen då jag kan gå tillbaka till mitt jobb och till det normala igen. Det kommer bli så fruktansvärt skönt.

För ett tag sen googlade jag på vad man skulle kunna göra med gips. Fick jag nåt svar? Nja knappast. Så nu har jag själv gjort en lista på saker att göra. Dit hör bland annat att:

- lära mig sticka. Kanske anordnar jag en syjunta på onsdagar, nån som känner sig manad?
- lära mig koka ris. Att det ska vara så svårt att koka ris, och nu har också riskokaren gått sönder. Skandal!
- räkna fönster på huset mittemot. Tar åtminstone död på kanske 5 minuter, för det är många fönster.
- bli bäst på "Mariokart". Tack Eric för att du tog hit Nintendo 64.
- slå mitt eget rekord i Towerbloxx. Än så länge ligger jag på 207 våningar. Inte illa pinkat.
- bli grym på att hoppa med kryckor. Jag har ett mål - volta med kryckor.
- ta tag i mina elproblem. Min taklampa hänger fortfarande uppe med hjälp av en hårsnodd.
- se "I en annan del av Köping". Mer underbara människor får man ju leta efter.

Listan kan nog egentligen göras rätt lång. Åhh, det finns så mycket saker att göra. Sånna saker som jag verkligen känner berikar mitt liv. Det här är så kul!

Nej, nu räcker det med att klaga. Jag får se det från den ljusa sidan. Om sex veckor ryker gipset och tills dess kan jag njuta av att familjen och vänner gör allt för mig och det är ett faktum, mitt gips är ett konsverk. Hade det funnits en tävling för "Finaste gipset" så hade nog jag vunnit. =)

Hela min sjukhusvistelse har varit en ända stor pärs och blickar jag tillbaka kan jag inte låta bli att skratta. Allt från den konstiga läkaren på akuten till min snygga "Robinsson-läkare", tanten som jag delade rum med på sjukhuset och alla diskussioner mellan mig och två manliga sjuksköterskor under tiden då jag opererades. Aldrig hade jag väl kunna tro att jag skulle ha så kul under en operation. Och hör och häpna. Jag har ett högkostnads- och färdtjänstkort nu. Hur häftigt är inte det på en skala? (Eller innebär det kanske att jag på en vecka åldrats 60 år?) Ingen kan då iallafall klaga på att mitt 2010 inte började storartat.

För att byta ämne. Just i dag har det gått exakt en månad sen Sofie och jag kom hem efter vår Asien-resa. Och jag kan inte mer än att längta tillbaka. Längtan är så stor att det vekligen knyter sig i magen på mig. De åttio dagarna på resa var de bästa dagarna i mitt liv. Alla människor jag lärde känna, allt nytt jag vågade göra, alla upplevelser. Allt, allt, allt! Jag skulle göra så mycket för att få resa och hoppas att det snart blir av igen. Nästa resa lär bli Sydamerika och de som känner för att följa med på lite galna upptåg är självklart välkomna att joina. Det kommer bli grymt. Sex månader, Sydamerika runt tillsammans med goá människor. Det kan ju inte bli bättre än bäst.

Annars då? Jag fick reda på att Evelina har börjat plugga Omvårdnadsprogrammet och blev så glad för hennes skull. Jag vill också börja plugga och helst i Uppsala nu till hösten. Samtidigt som Uppsala lockar vill jag inte lämna Stockholm, vännerna och livet jag har här. Jag trivs för bra just nu för att bara ge upp allt och flytta. Även om vännerna här hemma kommer finnas kvar och öven om Uppsala bara ligger en timme från Stockholm kan jag inte räkna med att det kommer vara som det är nu. Jag kommer bygga upp ett nytt liv i Uppsala och kanske är det just det som lockar mig mest. Att få göra nåt nytt? Hursom, det är inget val jag måste göra just idag. För tillfället ska jag försöka komma på om jag verkligen ska lära mig sticka eller inte. Har jag verkligen tålamod till det? Kanske...

Jag tror det får räcka för nu.

Ta mig tillbaka till resan... I gotta feeling!

Over n out

Pokerface