Pokerface

Idag var första gången på nästan en månad som jag var utanför min egen lägenhet (om jag inte räknar de gånger jag åkt till sjukhuset) och det var lite läskigt måste jag erkänna. Men, jag lever fortfarande! Och det utan att ens i närheten varit på väg att halka eller ramla. Jag visste det, all denna träning med krykor har gjort mig så grym!

Idag kom mamma för att hämta mig hem till Hässelby. På vägen stannade vi i Vällingby för att försöka hitta några kläder inför imorgon. Jag är så less på mina svarta träningsbyxor som det till och med är hål i.  Men att hitta några byxor som passar över mitt gips är lättare sagt än gjort. Och att dessutom gå runt, med kryckor och med en fot som spränger. Nej, det är ingen höjdare. Jag hittade däremot det jag letade efter och åkte svettig därifrån.

Jag hade aldrig trott att nån skulle lägga märke till min fina gips-sko. Eller jag hade iallafall hoppats att ingen skulle lägga märke till den. Den är inte diskret för fem öre och liten är den inte heller, så självklart syns den. Och folk ser den. Tjejen som jobbade bakom kassan på Gina Tricot frågade om jag tyckte det var lätt att gå i en sån sko. Ja, eller lätt och lätt sa jag. Man vänjer sig. Sen stod vi där och pratade om gipsskor i säkert tio minuter. Tjejen bakom kassan skulle själv få en. Ibland kan man ju prata om de mest konstigaste sakerna.