Stunden är kommen. Jag trodde kanske att det skulle vara lite värre än vad det kommer vara. Har byggt upp ett scenario om att man, minst tio år, efter studenten ses igen. Lite krystad trevlighet, prata gamla minnen, leka lekar (typiskt svenskt) och antagligen skulle någon bli stupfull. Så är det. Skvallret skulle gå, typ i stil med "Hörde du vad som hände med X?"... Nej men guuuud, menar du det, ja i och för sig är ju inte det oväntat, hon var ju redan sån på gymnasiet"  Klassreunion. Jag vet inte vad jag tycker om det.Men svenskar gillar att organisera sig och oj va kul vi ska ha när vi gör det! Är klassreunion bara ett sätt för dom som "lyckades" efter gymnasiet att organisera sig och skryta om sin framgång för andra? Jag tror det, och jag ogillar den typen av krystad trevlighet. Vilken tur att det inte är klassreunion ikväll då, utan bara ett gäng gamla vänner från gymnasiet (inte hela klassen) som träffas för att umgås. Men vem vet, det kanske blir krystat ikväll också, men det är ingen klassreunion iallafall. Har vi en riktig klassreunion någon gång tvekar jag på om jag kommer gå. Kalla mig osocial, men så är det.

Hur kan saker och ting bara försvinna för att sen, efter några minuter, dyka upp på stället där man precis letat? Exakt det tycks hända mig rätt ofta. Bara idag minst tre gånger. Finns spöken eller är det bara ett dåligt minne som gör sig påmint? Kort men gott. Är det inte vad som sägs?

Ibland, men bara ibland, lyckas jag på nåt sätt också glömma bort vad det är jag ska göra. Det händer att jag kommer på mig själv att gå till köket utan att veta varför. Det var ju nåt jag skulle göra, jag vet ju det, men vad? Konstigt nog hjälper det att gå tillbaka till platsen där jag kom på vad det var jag skulle göra och helt plötsligt får jag minnet tillbaka. Aha! Det var papper jag skulle hämta! Varför är det så? Hör inte dåligt minne ihop med att bli gammal. Nästan 22 är väl ingen ålder? Hursom, av vilken anledning dåligt minne än beror på hoppas jag att minnet är intakt imorgon. Imorgon är det tenta som gäller och det vore synd om jag inte kommer ihåg vad jag läst och pluggat. "Tillfällig minnesförlust till följd av åldrande" undra om en sån förklaring skulle kunna rädda mig från att bli underkänd. Ytterst tveksamt.

Marknadsföring. Marknadsföra produkter? Helt okej! Men när det kommer till  människor och till mig själv? Är det då fortfarande okej? Marknadsför man människor? På nåt sätt är det vad man gör. Jag måste marknadsföra mig själv, göra reklam för mig själv, på en marknad full av konkurrens. Även om marknadsföra mig själv inte är ett uttryck som jag gillar är det vad jag börjat göra. Hur ska man annars komma någon stans?

Dags att ta vid där jag slutade senast...kanske? Nästan ett år sen, hur kan tiden ha gått så fort? Jag läste igenom tidigare inlägg och kunde snabbt konstatera att det var länge sedan jag skrev något här. En hel del minnen kom tillbaka, minnen från tiden på Alströmergatan, vänner jobb och brutet ben. Härliga minnnen som jag inte vill glömma. Kanske är det vad bloggandet(?) går ut på, att på nåt sätt få minnen bevarade i textform. Nu är det hög tid att börja igen, och denna gång mest för min egen del. Råkar någon hitta hit, kul!

Mitt bloggande, skrapar lite på ytan av verkligheten, försöker få nån klarhet i mina resonemang som jag aldrig tycks förstå mig på. Ambivalens. Ambivalent. Ambivalenta resonemang?

Alstömergatan har bytts ut mot Rackarbergsgatan.
Jobb har bytts ut mot studier
Ett brutet ben har blivit helt igen (näst intill)
Vänner har blivit fler.
Pengar har det blivit mindre av
Goda middagar har blivit pasta, nudlar, mackor och kaffe!

Ett år har gått fort, för fort? Tar jag vara på stunder som aldrig kommer komma tillbaka? Inser jag att detta är verkligheten nu? Min verkligehet som det gäller att ta vara på?  Att det är Uppsala som gäller, med allt vad det innebär. Jag tror att det är först nu som jag börjar landa i att detta är min, Emmas verklighet. Tidigare har jag sett tiden i Uppsala som en jättelik vänthall. Jag har krampaktigt hållt fast i en biljett till "det verkliga livet" som jag trott funnits framför mig, bakom mig, bortom Uppsala. Mitt namn har stått på biljetten och jag har, en aningen vilsen, väntat på att få höra mitt namn ropas ut i högtalarsystemet. Väntat på att få höra "Tid för boarding, vi önskar er en trevlig resa" Mitt namn har inte ropats ut i nått högtalarsystem. Varför skulle jag vilja det förresten? Mitt liv är ju här och den resa som jag väntar på att få göra har jag precis börjat. Jag har lämnat vänthallen, fortfarande en aningen vilsen, tagit min packning som består av en mängd minnen och landat i att min verklighet är nu! Jag vill ta vara på tiden som är nu, leva här och nu. Biljetten till "det riktiga livet" har jag slängt. Och planet som jag väntat på att få boarda får lyfta utan mig. Jag vill stanna här. Jag trivs här. Hakuna Matata.


Skrev en att göra-lista för ett tag sen, varför vet jag inte...

Baka tekakor och dricka oboy
Festival
Hoppa Fallskäm
Göra ren ugnen
Börja tentaplugga
Åka på spa
Plugga en termin i Umeå
Skriva CV
Ta tag i träningen
Backpacka i Sydamerika
Skriva en ordentlig budget
Lära mig sikta ordentligt på Call of Duty

Kan knappast ha varit i den ordningen dock. Listan hittar jag inte längre. Om jag inte redan slängt den borde den finnas bland alla andra papper. Kanske borde jag skriva med städa på min att göra-lista? Att jag ibland får för mig att skriva Att-göra listor. Varför? Gör jag det för min egen skull? Kanske. Känns på nåt sätt bra att kunna stryka över saker jag gjort. Eller jag vet inte. Varför skriver man att-göra listor?

Jag gillar produktiva dagar, sånna dagar då jag faktiskt tar tag i saker. Idag är en sån dag. En produktiv dag. "Att göra listan" har krympt och snart finns det väl inget kvar överhuvudtaget.
 
Det känns som om våren är på väg. För att stanna. Ljuvligt. Vrider upp volymen och lyssnar på Salem Al Fakir. Plötsligt blev det ännu mer ljuvligt. Gott folk, det är vår!

Fem veckor till! Fem veckor till med kryckor. Sjukskriven i fem veckor till! Vad hände? En halkolycka! Men min trogna vän gipset är borta. Vilken underbar känsla, om än lite osäkert och ostadigt. Benet har krympt och jag spenderade många minuter med att raka bort håret som vuxit sig centimeter långt. Usch och fy! Benet ser iallafall ut som det ska nu. Och det är ju bra. Ärret är däremot inte riktigt lika häftigt som jag trodde att det skulle vara, det syns ju knappt.

Over n out

Livet är härligt, underbart, trevligt!

Köpte några gamla vinylplattor på Myrornas idag. Lyssnade på den knastrande, mysiga musiken och kände mig lycklig. Just nu kan det inte bli bättre. Eller där ljög jag. Det kan bli bätte. Gipset kommer ryka på måndag men annars. Annars är allt toppen. Så de´så =)

I huvudet på Emma:
"Suddenly I see, this Is what i wanna be.
Suddenly I see why the hell it means so much to me"

Lite skön musik såhär när man sitter inne i värmen och inte har några planer på att gå ut. Ute är det iskallt!

Fick ett galet sug efter att resa igen. Men än så länge får jag stilla mitt sug med några bilder från senaste resan. Jag vill ut igen! NU!

Luang Prabang - Laos

 

 

Solnedgång på Koh Lipe - Södra Thailand

 

 

Koh Lipe

 

 

Koh Tao - dykparadiset i Thailand

 

 

Någonstans utanför Koh Phi Phi - Thailand

Jag funderar på att hoppa dit. Med kryckor och gips, trängas med en massa annat folk. Den 25:e spelar Miike Snow på Berns. Går jag inte finns det en stor chans att jag kommer ångra mig. Någon som känner för att haka på?

Jag är så glad! Idag stekte jag pannkakor och utan att resultatet blev brända klumpar som direkt slängdes i soporna. Runda, gyllenbruna och alldels...PERFEKTA. Jag är så glad, känns som om jag samlat på mig en hel del vuxenpoäng.
(Jag borde ha tagit ett kort på pannkakorna, som bildbevis.)

Det är konstigt vad man kan få cravings efter saker och ting. Vara så sugen på nåt att man inte kan tänka på annat.  För det mesta brukar det vara choklad som gäller för mig, men inte idag. Idag blev jag sådär toksugen på havreflarn. Gott och enkelt att baka. Jomen visst. Mina havreflarn var varken lättbakade eller goda. Jag föreställde mig krispiga, gyllenbruna och runda kakor. Tänkte att jag skulle ta en tillsammans med lite kaffe. Men istället blev det sega klumpar. Föröker jag bryta dem, funkar det inte. Kakorna blev inte alls som jag trodde. Får jag oväntat besök har jag kakor att bjuda på nu iallafall. Men en sak är säkert, jag äter dom inte ;)

Nu är det inte alls lång tid kvar av mig sjukskrivning. Den första mars ryker gipset och då blir jag fri=). Det kommer bli så skönt. Jag kommer kunna jobba igen, sova precis som jag vill, sitta som vanligt utan att foten blir blå. Jag kommer kunna gå utan mina kryckor och... jag kommer kunna träna igen. Självklart måste jag gå på rehabträning, men mitt ben ska snabbt återfå samma styrka som förrut. Det är vad jag vill och hoppas på. Men att vara utan mitt gips och utan mina kryckor kommer bli som att lära sig gå på nytt. Som en fågelunge som blir utputtad från det trygga boet och som för första gången ska prova sina vingar. Ungefär så känner jag mig. Kanske kan jag behålla en krycka, bara som trygghet? På nåt konstigt sätt har jag vant mig med gips. Det känns så tryggt och säkert. Men jag vill inget mer än att bli fri från mitt gips.

Snart kommer jag kunna ta härliga långpromenader i vårsolen. Finns det något bättre? Våren i sig är så underbar. Människor som varit i ide under under vintern kommer till liv. Åh vad jag längtar.

I huvudet på Emma:
Nedräkningen har börjat.
Ibland kan Pokemón (som jag aldrig spelat förrut) vara riktigt kul. Tillsammans med vänner är det mesta roligt.

 

 

 

Vad gör dom? Snälla...bara för ett litet tag sluta, snälla. Snälla, snälla, snälla. Men fastän jag bönade och bad slutade dom inte, och dessutom stängdes vattnet av tidigt i morse. Så det var bara att pallra sig upp för att hinna duscha och sen dess har byggarbetarna varit i full gång. Så det är så här det låter, när det är nån på väg att borra sig igenom väggarna. För det är vad det känns som, som om nån joppe snart ska hoppa fram geneom ett hål i väggen och glatt ropa tittutt. Jag hoppas byggarna snart är klara, för jag blir tokig. 

Med tanke på tokig. Jerry Springer gick på TV400 imorse. Det måste vara skådespeleri. Det kan ju inte vara på riktigt! Fast å andra sidan. Det är USA och där är väl allt möjligt. Där hade det säkert inte varit helt omöjligt att en byggarbetare hoppade fram genom ett hål i väggen. Vilken himla tur att jag inte bor i USA.