Pokerface

Jag vill hitta på nått, göra något nytt. Men istället känns det som om jag står still. Jag trampar vatten och kommer ingenstans. Snart är jag less på att trampa vatten, och vad ska jag göra då? 

Imorse när jag vaknade fick jag det där suget efter att upptäcka nya saker. Jag saknar att vakna upp på morgonen och känna att jag inte har en aning om vad som kommer hända under dagen. Jag saknar att vakna upp och känna att allt är precis så bra som jag bara hade kunnat önskat.

Vad hände med den Emma som efter resan kom hem och tänkte att nu minsann, nu ska jag fortsätta med mitt backpackertänk även här hemma. Vad hände med det underbara sättat att leva? Vad hände med att träffa nya människor, upptäcka nya saker, göra sånt som ger mig ett litet pirr i magen? Vad hände? Jag antar att jag lät den gamla Emma komma tillbaka i allt för stor utsträckning. Och det är synd!  

Jag vill så mycket. Jag vill resa, se världen, dyka, åka skidor, hoppa bungyjump, flyga luftballong, plugga, jobba, träffa nån, fota, spela gitarr, sjunga, måla, åka på nån festival, stå längst upp på ett berg och få den där känslan av att allt är underbart. Varför ska det vara så svårt? Det känns som om jag är den som väntar på att en traffiksignal ska slå om till grönt så att jag kan köra. Trafiksignalen är ur funktion men ändå står jag snällt kvar och väntar. Precis som den gamla Emma skulle ha gjort.

Det är konstigt hur snabbt man faller i gamla hjulspår. Men vid nästa avfart ska jag banne mig se till att vika av. Upptäcka en annan väg och se var den leder. 

Nu väntar mammas pannkakor till lunch. Finns det nåt bättre?  

I huvudet på Emma:
Jag visste väl att min brutna fotled skulle leda till nåt bra, så inget ont som inte för nåt gott med sig.