Pokerface

För en månad sen hade jag väl aldrig tänkt att jag skulle börja blogga. Men nu, när jag faktiskt inte har något bättre för mig på dagarna tänkte jag visst varför inte. Så nu har jag också börjat blogga. Ey kul!

Vad skriver man här då?
Är det mina tankar...saker som händer i mitt liv? Är inte sånt lite töntigt egentligen? Är det nån som verkligen skulle vilja ta del av det? Ja kanske, vem vet. Om inte annat har jag iallafall kommit på ett sätt att ta död på lite tid, och det är ju alltid nåt =)

Just nu är jag bara så förbannat trött på mitt gips och mina kryckor. Att en liten halkolycka skulle kunna leda till operation och totalt åtta veckor med gips. Tristressen har slagit läger här hemma hos mig, och jag försöker så gott det går roa mig med saker att göra under dagarna. Jag träffar i och för sig en hel del folk, och nu förstår jag verkligen hur många goda vänner jag har. Men jag kan inte alltid ha folk runt mig, det går inte. Och det är under de ensamma trista, mörka och kalla dagarna som tristressen gör sig påmind. Tålamodet tryter och helst av allt skulle jag bara vilja slänga iväg kryckorna genom fönstret.  Åhh, vad jag längtar till den dagen då jag kan gå tillbaka till mitt jobb och till det normala igen. Det kommer bli så fruktansvärt skönt.

För ett tag sen googlade jag på vad man skulle kunna göra med gips. Fick jag nåt svar? Nja knappast. Så nu har jag själv gjort en lista på saker att göra. Dit hör bland annat att:

- lära mig sticka. Kanske anordnar jag en syjunta på onsdagar, nån som känner sig manad?
- lära mig koka ris. Att det ska vara så svårt att koka ris, och nu har också riskokaren gått sönder. Skandal!
- räkna fönster på huset mittemot. Tar åtminstone död på kanske 5 minuter, för det är många fönster.
- bli bäst på "Mariokart". Tack Eric för att du tog hit Nintendo 64.
- slå mitt eget rekord i Towerbloxx. Än så länge ligger jag på 207 våningar. Inte illa pinkat.
- bli grym på att hoppa med kryckor. Jag har ett mål - volta med kryckor.
- ta tag i mina elproblem. Min taklampa hänger fortfarande uppe med hjälp av en hårsnodd.
- se "I en annan del av Köping". Mer underbara människor får man ju leta efter.

Listan kan nog egentligen göras rätt lång. Åhh, det finns så mycket saker att göra. Sånna saker som jag verkligen känner berikar mitt liv. Det här är så kul!

Nej, nu räcker det med att klaga. Jag får se det från den ljusa sidan. Om sex veckor ryker gipset och tills dess kan jag njuta av att familjen och vänner gör allt för mig och det är ett faktum, mitt gips är ett konsverk. Hade det funnits en tävling för "Finaste gipset" så hade nog jag vunnit. =)

Hela min sjukhusvistelse har varit en ända stor pärs och blickar jag tillbaka kan jag inte låta bli att skratta. Allt från den konstiga läkaren på akuten till min snygga "Robinsson-läkare", tanten som jag delade rum med på sjukhuset och alla diskussioner mellan mig och två manliga sjuksköterskor under tiden då jag opererades. Aldrig hade jag väl kunna tro att jag skulle ha så kul under en operation. Och hör och häpna. Jag har ett högkostnads- och färdtjänstkort nu. Hur häftigt är inte det på en skala? (Eller innebär det kanske att jag på en vecka åldrats 60 år?) Ingen kan då iallafall klaga på att mitt 2010 inte började storartat.

För att byta ämne. Just i dag har det gått exakt en månad sen Sofie och jag kom hem efter vår Asien-resa. Och jag kan inte mer än att längta tillbaka. Längtan är så stor att det vekligen knyter sig i magen på mig. De åttio dagarna på resa var de bästa dagarna i mitt liv. Alla människor jag lärde känna, allt nytt jag vågade göra, alla upplevelser. Allt, allt, allt! Jag skulle göra så mycket för att få resa och hoppas att det snart blir av igen. Nästa resa lär bli Sydamerika och de som känner för att följa med på lite galna upptåg är självklart välkomna att joina. Det kommer bli grymt. Sex månader, Sydamerika runt tillsammans med goá människor. Det kan ju inte bli bättre än bäst.

Annars då? Jag fick reda på att Evelina har börjat plugga Omvårdnadsprogrammet och blev så glad för hennes skull. Jag vill också börja plugga och helst i Uppsala nu till hösten. Samtidigt som Uppsala lockar vill jag inte lämna Stockholm, vännerna och livet jag har här. Jag trivs för bra just nu för att bara ge upp allt och flytta. Även om vännerna här hemma kommer finnas kvar och öven om Uppsala bara ligger en timme från Stockholm kan jag inte räkna med att det kommer vara som det är nu. Jag kommer bygga upp ett nytt liv i Uppsala och kanske är det just det som lockar mig mest. Att få göra nåt nytt? Hursom, det är inget val jag måste göra just idag. För tillfället ska jag försöka komma på om jag verkligen ska lära mig sticka eller inte. Har jag verkligen tålamod till det? Kanske...

Jag tror det får räcka för nu.

Ta mig tillbaka till resan... I gotta feeling!

Over n out

Pokerface