Pokerface

Begravning. Ett tungt ord. Livets slut. Någonting hemskt, men på något sätt ändå... vackert. Människor samlas för att tillsammans dela sorg, tårar och minnen. Det tas ett tungt farväl. Ett liv har tagit slut. Kanske, mitt upp i all sorg börjar man minnas. Tider som varit, åren som gått och man bryter upp i ett leende. Sorg finns kvar men sakta börjar man hylla och minnas ett liv. Begravning. Ett hemskt ord med ändå någonting mycket speciellt och naturligt. Döden har alltid gett mig kalla kårar.  

Efter en tids sjukdom avled för två veckor sen en nära och god vän till familjen. Ett sånt besked är alltid tungt. Ett sånt besked kommer alltid som en chock, hur pass förberedd man än varit på det. Precis som ett hårt slag i magen. Luften går ur en. Det gör ont. Livets gång i all ära, men för en del är denna gång en orättvis och hård gång att gå. Det är vid sånna stunder som livet gör sig påminnt och jag kan inte låta bli att tänka att ibland är livet bra orättvist. Idag var det tid att ta farväl av en nära vän, och det gjorde ont. Men på nåt sätt klarar man det alltid.

Till er som behövt ta emot kanske det hårdaste slaget av alla. (Jag tror ni vet vilka ni är)  Ni är otroligt modiga. Ni är otroligt starka. Inte för att det var någon nyhet. Ni har alltid varit starka. Självklart låter det som en klyscha, men... det som inte bräcker en, gör en bara ännu starkare. Jag tänker på er och finns här, oavsett när.

I huvudet på Emma:
"Livet är inte de dagar som gått, utan de dagar man minns"