Pokerface

13 år. Gränsen mellan barn och ungdom. Inte mellan barn och vuxen. Kanske lättare sagt än gjort?

13. Början av en sex år lång period med upp och ner gångar. En period då man som det så fint heter "ska försöka hitta sig själv" Man ställer krav på sig själv och upplever att omvärlden gör det samma. Helst av allt vill man vara som alla andra, samtidigt som man så desperat vill hitta sin egen stil, helst utan att på nåt sätt sticka ut allt för mycket. Det är en tuff tid. Inte konstigt!. Det är så mycket som händer under dessa år. Från en tjejs perspektiv; kroppen utvecklas (inte alltid som man själv önskar), fokus läggs på skola, vänner, killar, kläder, smink, träning och resor. Helt plötsligt blir det sociala spelet viktigare än någonsin. Minnen för livet skapas samtidigt som man upplever så mycket som för tillfället gör en så förvirrad att man varken vet ut eller in. Gud nåde om man inte hinner med att göra som alla andra, är man annorlunda då?

Nu i år fyller jag 21 och jag är fortfarande lika förvirrad. Inte har jag hittat "vem jag är" trots att jag redan gått igenom min tonårsperiod. Kommer jag någonsin hitta mig själv? Men jag tackar gudarna för att jag inte behöver vara 13 år idag och ha alla dessa tankar och funderingar.  För en stund sen kom jag på mig själv att tänka på hur det var när jag var 13. Jag kan inte påstå att det var enkelt, men inte fanken var det så svårt som det är nu. Kanske var jag annorlunda (antagligen) men när jag var 13 har jag för mig att det var mer tillåtet att ha barnasinnet kvar. Fortfarande var det tillåtet, om än lite udda, att leka burken och faktiskt ha kul. Idag. Leker någon burken, finns ordet lek kvar i 13-åringars ordförråd?

Lek har bytts ut mot fb, msn, alkohol, sex och jaa...allt möjligt. Att helt plötsligt slängas in i en värld som många inte alls är mogna för och mötas av oss "vuxna" som inte riktigt vet hur man ska hantera allt. Inte konstigt att förvirring uppstår. Vad vill jag egentligen säga med det här? På nåt sätt tappade jag tråden för länge sen.  Jag tror att det var nåt i stil med:

Våga vara barn länge. Att behöva stiga in i "vuxenvärlden" redan vid 13 år är alldeles för tidigt. Att bekymra sig över "vuxenproblem" har man all tid i världen till. Eller åtminstone 50 år och jag är helt övertygad om att man kommer ha blivit så less på att grubbla och istället längta tillbaka till den tiden då man lekte med dockor och allt var så enkelt!

Pokerface