Pokerface

Ett mail? Ett mail till en vän som betyder mycket. Ett mail fullt med kärlek och omtanke. Fyllt med känslor, funderingar och kanske en gnutta sorg. Ett mail med ord som borde ha varit sagda för länge sen. Alla dessa ord! Ett mail är väl bara ett vanligt mail, inget mer? När man inte är modig nog att, mellan fyra ögon, säga något kan ett mail vara mer än ett vanligt mail. Jag ska skriva ett mail till en vän som betyder mycket. Ibland är jag helt enkelt för feg för att göra nåt annat.

Ikväll var det final! Det sista avsnittet av Paradise Hotel visades och ja, den obligatoriska slutfrasen. Av de två paren som stod i final tycker jag att rätt par vann. Även om Cimon är den som borde vunnit, den värdiga vinnaren. Mer än så tänker jag inte kommentera vad som hänt i Paradise Hotel. Programmet har skapat hysteri och utan att egentligen ha behövt följa programmet vet nog de flesta vilka deltagarna är. Skvallerpressen har skrivit om dem, de har varit med på radio och ja...konstigt nog har de gått och blivit riktiga kändisar som hänger med det "fina folket". Säkert kommer nån av dem komma ut med en bok senare i vår. "Mitt liv som Paradise hotel-stjärna- alla intriger som tv inte velat visa". En sån bok skulle säkert sälja som smör, och det förvånar mig inte. En barnskötare och butiksbiträde ses helt plösligt på Stureplan. Hur gick det till? Joo de var med i svensk tv och blev kändiskåta. Precis som det brukar vara. Men hysterin kommer att ha lagt sig lagom tills det att en ny säsong börjar. Lagom tills det att nya skandaler skapas. Då kommer man undra vad som hände med de gamla deltagarna från år 2009/2010. Helt plötsligt kommer dom vara som bortblåsta. 15 minuter i rampljuset heter det visst.

Nu när jag har haft tid har jag gått in och läst deltagarnas bloggar. Där har det smutskastats och sylvassa inlägg har skrivits. Rätt kul om nu frågar mig. Intriger, sex, lögner och skandaler. Fyra ingridienser som uppenbart skapar ett bra tv-program. Skulle man jämföra nyheternas antal tv-tittare med antalet tv-tittare som ser Paradise Hotel skulle nyheterna inte ha en chans. Det om nåt är rätt tragiskt. Och ändå tillhör jag den grupp som hellre ser Paradise Hotel? Så vad ska jag göra varje måndag och tisdag, nu när jag helt plötsligt inte kan gotta mig i skandaler? Kanske borde jag se nyheterna och kanske, när jag tänker efter, är inte det så dumt.

Jag vill hitta på nått, göra något nytt. Men istället känns det som om jag står still. Jag trampar vatten och kommer ingenstans. Snart är jag less på att trampa vatten, och vad ska jag göra då? 

Imorse när jag vaknade fick jag det där suget efter att upptäcka nya saker. Jag saknar att vakna upp på morgonen och känna att jag inte har en aning om vad som kommer hända under dagen. Jag saknar att vakna upp och känna att allt är precis så bra som jag bara hade kunnat önskat.

Vad hände med den Emma som efter resan kom hem och tänkte att nu minsann, nu ska jag fortsätta med mitt backpackertänk även här hemma. Vad hände med det underbara sättat att leva? Vad hände med att träffa nya människor, upptäcka nya saker, göra sånt som ger mig ett litet pirr i magen? Vad hände? Jag antar att jag lät den gamla Emma komma tillbaka i allt för stor utsträckning. Och det är synd!  

Jag vill så mycket. Jag vill resa, se världen, dyka, åka skidor, hoppa bungyjump, flyga luftballong, plugga, jobba, träffa nån, fota, spela gitarr, sjunga, måla, åka på nån festival, stå längst upp på ett berg och få den där känslan av att allt är underbart. Varför ska det vara så svårt? Det känns som om jag är den som väntar på att en traffiksignal ska slå om till grönt så att jag kan köra. Trafiksignalen är ur funktion men ändå står jag snällt kvar och väntar. Precis som den gamla Emma skulle ha gjort.

Det är konstigt hur snabbt man faller i gamla hjulspår. Men vid nästa avfart ska jag banne mig se till att vika av. Upptäcka en annan väg och se var den leder. 

Nu väntar mammas pannkakor till lunch. Finns det nåt bättre?  

I huvudet på Emma:
Jag visste väl att min brutna fotled skulle leda till nåt bra, så inget ont som inte för nåt gott med sig.

Begravning. Ett tungt ord. Livets slut. Någonting hemskt, men på något sätt ändå... vackert. Människor samlas för att tillsammans dela sorg, tårar och minnen. Det tas ett tungt farväl. Ett liv har tagit slut. Kanske, mitt upp i all sorg börjar man minnas. Tider som varit, åren som gått och man bryter upp i ett leende. Sorg finns kvar men sakta börjar man hylla och minnas ett liv. Begravning. Ett hemskt ord med ändå någonting mycket speciellt och naturligt. Döden har alltid gett mig kalla kårar.  

Efter en tids sjukdom avled för två veckor sen en nära och god vän till familjen. Ett sånt besked är alltid tungt. Ett sånt besked kommer alltid som en chock, hur pass förberedd man än varit på det. Precis som ett hårt slag i magen. Luften går ur en. Det gör ont. Livets gång i all ära, men för en del är denna gång en orättvis och hård gång att gå. Det är vid sånna stunder som livet gör sig påminnt och jag kan inte låta bli att tänka att ibland är livet bra orättvist. Idag var det tid att ta farväl av en nära vän, och det gjorde ont. Men på nåt sätt klarar man det alltid.

Till er som behövt ta emot kanske det hårdaste slaget av alla. (Jag tror ni vet vilka ni är)  Ni är otroligt modiga. Ni är otroligt starka. Inte för att det var någon nyhet. Ni har alltid varit starka. Självklart låter det som en klyscha, men... det som inte bräcker en, gör en bara ännu starkare. Jag tänker på er och finns här, oavsett när.

I huvudet på Emma:
"Livet är inte de dagar som gått, utan de dagar man minns"

Det är så vackert ute med all snö. Jag skulle vilja gå ut, rulla lite snöbollar och njuta av att vintern fortfarande håller i sig. Iallafall om jag inte haft kryckor. Nu är jag bara lite fundersam hur jag ska lyckas gå ut utan att få massa snö på min gipsade fot. För som vanligt ligger drivor med snö utanför dörren. Och jag ska ut, för jag ska hem till Hässelby idag. Hem till mamma och syster, pappa är i utlandet och jobbar. Det ska bli skönt med lite miljöombyte, för hur fint och mysigt det än är här hemma blir det efter ett tag långsamt att räkna alla mina hål i väggen och klaga på att en av mina hyllor är på väg att rasa ner. Vart finns alla snickare när dom behövs?

Riktigt kul att ha Sofie, Mickis och Lollo på besök igår. Som vanligt blev det en hel del kackel och skratt. Jag tycker om er tjejer! Eric kom också över och självklart blev det en Mariokart-turnering och jag tror att han blev lite överraskad att jag hade blivit så grym på att spela.

Nu idag kommer Nellie och Linda och håller mig sällskap. Trevligt =)

Lägger upp lite bilder från ett vintrigt Orsa

I huvudet på Emma:
Tror jag på ödet? Eller är det bara en slump?

Det är ju nästan ett skämt! Jag, som verkligen fick kämpa med Matte B under gymnasiet, ska läsa Matte C nu. Derivata, algebra, x, y och hans moster. Förvirring på hög nivå kommer att uppstå och frågan är om jag verkligen kommer förstå mig på detta främmande språk. Men som sagt, jag har ju klagat på att jag haft för mycket dödtid på dagarna. Nu har jag verkligen skaffat mig nåt att göra. Back to school och jag ska inte ge upp! Även om jag säkert många gånger kommer sitta som ett frågetecken och inte förstå mig på vad jag gör är det här något jag verkligen ska klara av. Jag ska sträva mot ett MVG men helt ärligt, jag blir glad bara jag blir godkänd. Finns det nån som skulle kunna hjälpa mig med detta? Böckerna är beställda och det var ingen billig historia.

Jag sitter i soffan och tittar ut genom fönstret och just idag är det faktiskt riktigt skönt att jag inte kan gå ut. Vädret lockar mig inte för fem öre. Jag antar att vintern i Stockholm inte är över än på ett tag och risken att det finns nån som kommer göra samma tabbe som mig (halka och bryta nåt eller flera ben) är rätt stor. Grattis isåfall. Den personen har just kammat hem storvinsten. Så till alla jag känner och som fortfarande har alla kropssdelar på plats. Spring för guds skull inte till tunnelbanan eller spring inte alls skulle jag vilja säga.
Vidta största möjliga försiktighet!

Snart kommer Sofie, Mickis och Lollo förbi. Ikväll blir det tacos, målning på gips och en massa tjejsnack. Vem har nåt nytt skvaller att komma med nu? ;)

I huvudet på Emma:
Skärpning Emma Victoria Ryve. Känsloförvirring och tllfällig bekräftelse. Usch!

Nu är det äntligen över. I tio dagar i rad har jag varje kväll varit tvungen att ge mig själv en spruta i magen. Egentligen är sprutan inte alls stor, men storleken har ingen betydelse! Varje gång har det kännts lika obehagligt och konstigt. Att sticka sig själv är ju inget jag är van vid och hoppas att jag aldrig kommer behöva bli van vid. Jag säger bara det, vilken himla tur att jag lyckades bli av med min spruträdsla för nåt år sen, hur hade det här annars slutat? Bort med alla sprutor! Nu är jag sprutfri och det känns bra.

Snart kommer Jessica förbi och det har blivit en vana att vi ser på Paradise Hotel tillsammans. Igår hade jag visst missat jättemycket intriger och annat viktigt, så det återstår väl att vad jag kan ha gått miste om.

Pratade med min kära mamma och syster i telefonen tidigare. Dom två ska på spinning ikväll. Så himla kul! Jag å andra sidan ringde idag till SATS och frös mitt kort. Det känns inte lika kul. Ibland finns det inget bättre än att bli sådär jättesvettig, känna sig helt slut och ändå vara fylld av ett lyckorus. Men, jag får vänta ett tag till och tills dess får jag nöja mig med att förbättra mina grymma skills på kryckor. Det är mer anstängande än vad många kanske tror =)


Är inte detta den bästa träningslåten så säg:

För att inte ha fått så många timmars sömn vaknade jag imorse alldeles för tidigt. Gatan där jag bor är rätt traffikerad. Nån slags byggfirma ligger mitt emot, bilar och folk passerar varje dag så självklart hörs ljud hela tiden. Men imorse vakande jag av nått helt annat än det gamla vanliga. Jag tror att lägenhetshuset där jag bor äntligen ska börja renoveras, och det behövs! Huset är slitet, trappuppgången luktar unket och utanför entrén ser det inte välkommande ut. Kartonger, sopborstar och cigarettfimpar ligger slängda lite överallt. Men nu verkar det som sagt som att det ska bli ändring på det. Skönt!

För att återgå till i morse. Tänk dig att vakna av att det låter som om nån, från balkongen över, kastar ner tegelplattor rätt ner i asfalten. Det ljudet var vad jag vaknade av idag.
 
"Robban, Robban! tar du emot" var det nån glad, visslande, kotte som ropade.
Jag antar att Robban missade...

I huvudet på Emma:
Att vissa personer, som jag trodde jag kommit över, kan göra sig så påminda helt plötsligt.

Jag hade ju som sagt ett mål när jag startade den här bloggen. Och det var att bli större och få fler läsare än Kissie och Blondinbella.

Update, då jag som högst haft 17 läsare går det lite dåligt på den fronten. Men det är inte illa det heller, så inga tårar här inte.

Dessutom har jag kommit på en ny affärsidé som jag tror kan gå hem. Jag ska börja sticka sockor som passar en gipsad fot. Tänkte att jag kunde sticka sockor i alla möjliga olika färger och sen döpa varumärket till "Pokerface". Det gäller bara att sprida ryktet. Börja dela ut reklamblad på tunnelbanan, sätta upp planscher på stan och sen sälja mina sockor via min blogg. Jag tror att det kan gå hem. Vad tror ni?

Nej, snart börjar "I en annan del av Köping" och det kan jag inte missa. Senare ikväll blir det nog till att skissa över färg och design för mina sockor. Jag måste erkänna att jag blev lite inspirerad efter att ha sett "Project Runway"
 

Lite suddig bild, men är inte mitt gips ett konstverk?

Jessica som även hon satt sin stämpel nu




Är man invalid behöver man inte ens laga mat själv.
Ibland händer det att Eric gör det istället.
Middagen blev riktigt lyckad!

Nu har jag bestämt mig för att sluta tycka synd om mig själv och sluta klaga över att mitt gips och mina kryckor är i vägen. Istället ska jag försöka börja njuta av att jag faktiskt får vara hemma i fem veckor till. Göra absolut ingenting och dessutom få lite betalt för det. =)

Sen den dagen jag bröt fotleden har jag fått så mycket empati. Familj och vänner har hört av sig, undrat hur det är mig med. Mat har handlats och lagats, det har städats och det har fixats och donats. Allt för att jag ska få det så enkelt och smidigt som möjligt. Varför klaga? Det är ju rena lyxen. Vad behöver jag göra? Inte ett smack.

Tack alla som hjälpt mig, ni betyder så mycket

Ett litet problem återstår. Jag får inte på mig några andra byxor än mina svarta träningsbyxor. Gipset är för stort! Jag provade med ett par jeans och halvvägs upp över gipset gick det men sen tog det stopp. Att få av sig jeansen ska vi inte ens prata om. Men, om en vecka får jag ett mindre gips och tills dess får jag leva med mina svarta träningsbyxor helt enkelt. 

I huvudet på Emma
Jag har gått runt och nynnat på denna låt ett bra tag nu, varför vet jag inte. Gammal är den, men rätt bra.