Pokerface

Stunden är kommen. Jag trodde kanske att det skulle vara lite värre än vad det kommer vara. Har byggt upp ett scenario om att man, minst tio år, efter studenten ses igen. Lite krystad trevlighet, prata gamla minnen, leka lekar (typiskt svenskt) och antagligen skulle någon bli stupfull. Så är det. Skvallret skulle gå, typ i stil med "Hörde du vad som hände med X?"... Nej men guuuud, menar du det, ja i och för sig är ju inte det oväntat, hon var ju redan sån på gymnasiet"  Klassreunion. Jag vet inte vad jag tycker om det.Men svenskar gillar att organisera sig och oj va kul vi ska ha när vi gör det! Är klassreunion bara ett sätt för dom som "lyckades" efter gymnasiet att organisera sig och skryta om sin framgång för andra? Jag tror det, och jag ogillar den typen av krystad trevlighet. Vilken tur att det inte är klassreunion ikväll då, utan bara ett gäng gamla vänner från gymnasiet (inte hela klassen) som träffas för att umgås. Men vem vet, det kanske blir krystat ikväll också, men det är ingen klassreunion iallafall. Har vi en riktig klassreunion någon gång tvekar jag på om jag kommer gå. Kalla mig osocial, men så är det.