Google meets dummie
Dags att ta vid där jag slutade senast...kanske? Nästan ett år sen, hur kan tiden ha gått så fort? Jag läste igenom tidigare inlägg och kunde snabbt konstatera att det var länge sedan jag skrev något här. En hel del minnen kom tillbaka, minnen från tiden på Alströmergatan, vänner jobb och brutet ben. Härliga minnnen som jag inte vill glömma. Kanske är det vad bloggandet(?) går ut på, att på nåt sätt få minnen bevarade i textform. Nu är det hög tid att börja igen, och denna gång mest för min egen del. Råkar någon hitta hit, kul!
Mitt bloggande, skrapar lite på ytan av verkligheten, försöker få nån klarhet i mina resonemang som jag aldrig tycks förstå mig på. Ambivalens. Ambivalent. Ambivalenta resonemang?
Alstömergatan har bytts ut mot Rackarbergsgatan.
Jobb har bytts ut mot studier
Ett brutet ben har blivit helt igen (näst intill)
Vänner har blivit fler.
Pengar har det blivit mindre av
Goda middagar har blivit pasta, nudlar, mackor och kaffe!
Ett år har gått fort, för fort? Tar jag vara på stunder som aldrig kommer komma tillbaka? Inser jag att detta är verkligheten nu? Min verkligehet som det gäller att ta vara på? Att det är Uppsala som gäller, med allt vad det innebär. Jag tror att det är först nu som jag börjar landa i att detta är min, Emmas verklighet. Tidigare har jag sett tiden i Uppsala som en jättelik vänthall. Jag har krampaktigt hållt fast i en biljett till "det verkliga livet" som jag trott funnits framför mig, bakom mig, bortom Uppsala. Mitt namn har stått på biljetten och jag har, en aningen vilsen, väntat på att få höra mitt namn ropas ut i högtalarsystemet. Väntat på att få höra "Tid för boarding, vi önskar er en trevlig resa" Mitt namn har inte ropats ut i nått högtalarsystem. Varför skulle jag vilja det förresten? Mitt liv är ju här och den resa som jag väntar på att få göra har jag precis börjat. Jag har lämnat vänthallen, fortfarande en aningen vilsen, tagit min packning som består av en mängd minnen och landat i att min verklighet är nu! Jag vill ta vara på tiden som är nu, leva här och nu. Biljetten till "det riktiga livet" har jag slängt. Och planet som jag väntat på att få boarda får lyfta utan mig. Jag vill stanna här. Jag trivs här. Hakuna Matata.
Skrev en att göra-lista för ett tag sen, varför vet jag inte...
Baka tekakor och dricka oboy
Festival
Hoppa Fallskäm
Göra ren ugnen
Börja tentaplugga
Åka på spa
Plugga en termin i Umeå
Skriva CV
Ta tag i träningen
Backpacka i Sydamerika
Skriva en ordentlig budget
Lära mig sikta ordentligt på Call of Duty
Kan knappast ha varit i den ordningen dock. Listan hittar jag inte längre. Om jag inte redan slängt den borde den finnas bland alla andra papper. Kanske borde jag skriva med städa på min att göra-lista? Att jag ibland får för mig att skriva Att-göra listor. Varför? Gör jag det för min egen skull? Kanske. Känns på nåt sätt bra att kunna stryka över saker jag gjort. Eller jag vet inte. Varför skriver man att-göra listor?
Mitt bloggande, skrapar lite på ytan av verkligheten, försöker få nån klarhet i mina resonemang som jag aldrig tycks förstå mig på. Ambivalens. Ambivalent. Ambivalenta resonemang?
Alstömergatan har bytts ut mot Rackarbergsgatan.
Jobb har bytts ut mot studier
Ett brutet ben har blivit helt igen (näst intill)
Vänner har blivit fler.
Pengar har det blivit mindre av
Goda middagar har blivit pasta, nudlar, mackor och kaffe!
Ett år har gått fort, för fort? Tar jag vara på stunder som aldrig kommer komma tillbaka? Inser jag att detta är verkligheten nu? Min verkligehet som det gäller att ta vara på? Att det är Uppsala som gäller, med allt vad det innebär. Jag tror att det är först nu som jag börjar landa i att detta är min, Emmas verklighet. Tidigare har jag sett tiden i Uppsala som en jättelik vänthall. Jag har krampaktigt hållt fast i en biljett till "det verkliga livet" som jag trott funnits framför mig, bakom mig, bortom Uppsala. Mitt namn har stått på biljetten och jag har, en aningen vilsen, väntat på att få höra mitt namn ropas ut i högtalarsystemet. Väntat på att få höra "Tid för boarding, vi önskar er en trevlig resa" Mitt namn har inte ropats ut i nått högtalarsystem. Varför skulle jag vilja det förresten? Mitt liv är ju här och den resa som jag väntar på att få göra har jag precis börjat. Jag har lämnat vänthallen, fortfarande en aningen vilsen, tagit min packning som består av en mängd minnen och landat i att min verklighet är nu! Jag vill ta vara på tiden som är nu, leva här och nu. Biljetten till "det riktiga livet" har jag slängt. Och planet som jag väntat på att få boarda får lyfta utan mig. Jag vill stanna här. Jag trivs här. Hakuna Matata.
Skrev en att göra-lista för ett tag sen, varför vet jag inte...
Baka tekakor och dricka oboy
Festival
Hoppa Fallskäm
Göra ren ugnen
Börja tentaplugga
Åka på spa
Plugga en termin i Umeå
Skriva CV
Ta tag i träningen
Backpacka i Sydamerika
Skriva en ordentlig budget
Lära mig sikta ordentligt på Call of Duty
Kan knappast ha varit i den ordningen dock. Listan hittar jag inte längre. Om jag inte redan slängt den borde den finnas bland alla andra papper. Kanske borde jag skriva med städa på min att göra-lista? Att jag ibland får för mig att skriva Att-göra listor. Varför? Gör jag det för min egen skull? Kanske. Känns på nåt sätt bra att kunna stryka över saker jag gjort. Eller jag vet inte. Varför skriver man att-göra listor?
Kommentarer
Trackback
