Pokerface

Nu är det inte alls lång tid kvar av mig sjukskrivning. Den första mars ryker gipset och då blir jag fri=). Det kommer bli så skönt. Jag kommer kunna jobba igen, sova precis som jag vill, sitta som vanligt utan att foten blir blå. Jag kommer kunna gå utan mina kryckor och... jag kommer kunna träna igen. Självklart måste jag gå på rehabträning, men mitt ben ska snabbt återfå samma styrka som förrut. Det är vad jag vill och hoppas på. Men att vara utan mitt gips och utan mina kryckor kommer bli som att lära sig gå på nytt. Som en fågelunge som blir utputtad från det trygga boet och som för första gången ska prova sina vingar. Ungefär så känner jag mig. Kanske kan jag behålla en krycka, bara som trygghet? På nåt konstigt sätt har jag vant mig med gips. Det känns så tryggt och säkert. Men jag vill inget mer än att bli fri från mitt gips.

Snart kommer jag kunna ta härliga långpromenader i vårsolen. Finns det något bättre? Våren i sig är så underbar. Människor som varit i ide under under vintern kommer till liv. Åh vad jag längtar.

I huvudet på Emma:
Nedräkningen har börjat.
Ibland kan Pokemón (som jag aldrig spelat förrut) vara riktigt kul. Tillsammans med vänner är det mesta roligt.